kommentar 0

Jag har plaskat med fötterna i Adriatiska havet

Det är kallt men inte värre än att det gick att vada fram i vattenbrynet sisådär en halvtimma innan tårna var som isbitar. Tog båten ut till Lido i morse. Det var härligt att se en stor öppen vattenyta och en lång strand – Venedig kan kännas litet klaustrofobiskt i labyrinten av trånga gränder.

Skööönt!

Skööönt!

På Lido finns det bilar, bussar, motorcyklar och massor av cyklar. Vad man nu har bil till på en ö som inte är mer än ca 10 km lång. Smart cyckeluthyrningssystem: Med ett plastkort som man köper någonstans (?) får man loss en cykel som står fastlåst i ett ställ. Sen sätter man tillbaka den igen och en liten peng dras från kortet.

Som sagt, jag travade på längs stranden med bara tår.  Såg Hotel des Bains bakom sandvallar och badhytter. Det gamla hotellet där Thomas Manns hjälte i Döden i Venedig dör så ömkligt är ganska förfallet men verkar vara på väg att restaureras. Jag hade (naturligtvis) den långsamma satsen ur Mahlers femma i lurarna.

Hotel des Bains 01

Efter några kilometer, i höjd med nästa lyxhotell, försökte jag hitta en väg upp från stranden. Inte så lätt att se över de höga vallarna som man har skyfflat upp  i sanden. Klättrade över och hittade tre eleganta slipsherrar som jag litet generat (var väl just inte så presentabel efter promenad i sand och blåst) frågade om hur man tar sig upp till vägen. – ”Åh det är bara att gå upp där och genom hotellobbyn”, fick jag veta. Så jag klev upp för de breda trappstegen till Hotel Excelsiors tjusiga terass där de mycket tjusiga människorna drack sina lunchdrinkar, genom oklanderligt putsade glasdörrar som öppnades med en viskning, in på blankpolerad marmor och tjocka mattor. Undertryckte impulsen att gå runt mattorna med mina sandiga sneakers utan gick käckt rakt på, rätade på ryggen inför blicken från en intensivt stirrande dam à la Corazza Bildt i full utstyrsel, vidare förbi en porlande fontän och kom till sist ganska lättad ut på gatan. Jag tror inte att jag någonsin har varit på ett flashigare ställe.

Hotel Excelsior

Det ser inte riktigt ut så nuförtiden men en charmig bild tyckte jag

Tog en buss tillbaka, åt litet på en trottoarservering under en blommande (!) lönn och sen gick vaporetton hem igen. Till mitt trevliga kloster.

PS Det bor också vanliga människor på Lido i vanliga hus, t ex en av mina lärare i italienska som är en (tror jag) ganska fattig hårdrockskille i trettioårsåldern.

Klicka för större bilder!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s