Sofi Oksanen, Stalins kossor, Bazar Förlag AB, 2007 (ISBN 917028105X), översättning: Janina Orlov

Min första gång var annorlunda. Jag hade trott att det skulle vara hemskt, kladdigt, smutsigt, och slemmigt. ( …)
Det var gudomligt. Lågan från tändaren lyste upp mina lungt glänsande ögon. Min första cigarett efter den första gången. Den var också gudomlig. Allt var gudomligt.
Det enda som syntes på ytan var tillfredställelsen och segerrus. Rösten lät kanske en aning raspig och bruten, men än sen.
Och jag visste att det skulle bli en andra gång. En tredje. En hundrade. Så blir det naturligtvis inte för alla. För somliga blir den första gången den sista, men inte för dem som är bra på det och mår bra av det.
Jag var bra på det på direkten

Så öppnar Sofie Oksanen sin voluminösa roman om Anna, Annas mor, mormor och deras två hemländer, Estland och Finland. Huvudperson är dock Annas hemlige älskare som ständigt andas henne i nacken, hett och längtansfullt. Han som lockar henne med den njutning som berg av glass, färskt bröd och konfekt kan ge. Jag har precis läst ut den och den grep mig djupt. Jag går runt och vänder på formuleringar fram och tillbaka i huvudet men måste smälta berättelsen bättre för att kunna skriva om den. Här är några nykelord: exil, passion, förnekelse. Återkommer!

***

I två veckor har jag haft Oksanens bok i tankarna. Hon öppnar dörren till en tillvaro som jag inte visste något om. Att jag blir så tagen av hennes berättelse är ju ett tecken på att hon verkligen lyckats få mig att förstå något. Hon skriver om det allra svåraste: Hur lever man, när man är så långt ut på kanten, som det bara går att komma utan att slutligt gå under.

Anna är centralgestalten. Hon är född och uppvuxen i Finland och har av sin mor tvingats att totalt mörklägga sitt estniska ursprung. Mamma Katarina som gifte sig med en finne och därmed tog sig ur den svåra tillvaron i Estland, lägger ner mycket energi på att framstå som finska – lär sig språket perfekt, hittar på en släkt i Finland, isolerar sig från alla landsmän, med listiga manövrer döljer hon sina ständigt återkommande resor till hemlandet. Varför? Hon är paniskt rädd för att betraktas som ”estniskt fnask” av finnarna. Hon slåss för sin respektabilitet. (Jag är inte helt säker på att jag har förstått det här rätt) Eftersom fadern oftast är frånvarande (han arbetar i Moskva) lever mor och dotter ensamma tätt ihop, isolerade från omgivningen. Förljugenheten gör att Anna får svårt att ha vänner och de hon får är också utkantsmänniskor.

Mor och dotter reser ofta med färjan till Tallin. En stor del av boken handlar om resorna – om bandet med hemlandet som trots allt är så starkt. Katarina gör affärer, säljer billiga finska reavaror dyrt. Hon försörjer sin gamla mor, Sofia, som inte skulle klara sig utan henne, med pengar och mat. Det är en oerhört komplicerad handel – man måste listigt smuggla alla varor, veta precis vem man måste muta, vem man kan sälja till. Skräcken för att åka fast är hela tiden där. Vem är angivare? Katarina är skicklig, hon vet precis hur hon ska bära sig åt – hon är ”under huden” van att leva i lögn. – Jag misstänker nästan att orsaken till att hon ljuger också i Finland, är att hon är så van vid det och att misstron mot omgivningen sitter fast i själen som betong. – Det är djupt tragiskt.

Resultatet för Anna blir att hon driver självförnekelsen till sin yttersta konsekvens. Hon som skulle kunna leva det goda liv, som hennes mor innerst inne vill ge henne går i inre exil – de omväxlande svält- och hetsätnings-sessionerna är en metod att skaffa sig kontroll. Inget av Anna, riktiga Anna får synas. Anna är för ömtålig och måste skyddas. Den totala kontrollen över de kroppsliga funktionerna ger henne ett pansar. Hon är en skicklig bulimiker – klarar sig länge utan att avslöjas. Det är svårt att beskriva, Oksanen beskriver det så mycket bättre än jag.

Här har Anna hittat en pojkvän, Hukka, som med kärlek och klokhet nästan lyckas nå henne.:

Det hade alltid funnits ett knappt uppfattbart glapp mellan mina tankar och det jag sa högt, något jag aldrig hade behövt undra över, Också tillsammans med Irene hade det varit självklart, men nu hade avståndet börjat minska och jag var tvungen att stoppa detta krympande, avståndet måste finnas, det mellanrum under vilket jag alltid hann tänka efter om saken kunde sägas rakt ut just till denna bestämda person: Är det helt säkert att jag inte åker dit för något, har jag redan berättat om det andra för den där personen och i så fall ….

Hukkas händer gav mig mina konturer, jag höll inte alls på att drunkna, eller att stiga ur min kropp för att rymma från honom, steg inte mot taket för att se min kropp vila bredvid Hukkas. När vi var tillsammans förflyttade jag mig inte någonstans ur min kropp. Jag bara fanns till.

Sofia, mormodern är otydligare, man får bara fragment av hennes liv – det handlar om risken att bli deporterad, att ha en man som gömmer sig i skogen. Också ett liv i skräck och lögn.

Stalins kossor är en stark roman, den är absolut värd alla lovord den har fått. Det är en lång roman, 471 sidor, och den rymmer mycket mer än vad jag har kommenterat här. Jag tror att den hade vunnit på att vara kortare och mer koncentrerad – Sofie Oksanen greppar över för mycket, jag har svårt att hålla fokus och alla trådar följs inte upp. Sofia och hennes generation hade t. ex. varit värda en egen roman – men kanske kommer den!

Det här är ett del av min reseberättelse från Lyrans jordenruntresa. I februari är vi i Östeuropa. För att läsa alla mina inlägg från resan, klicka på kartbilden i högerkanten.

Stéphane Heuet efter Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt, Combray, Agerings bokförlag, 2009 (ISBN 917028105X), översättning: Gunnel Vallquist

Denna ljuvliga blekrosa vintergryning har jag ägnat mig åt att läsa serieboksversionen av ”På spaning …”.

Perspektiv I: Ett exempel, utsikten från kyrktornet i Combray beskrivs så här av prästen:

Vid klart väder kan man se ända till Verneuil. Man famnar med ett enda ögonkast sådant som man i vanliga fall aldrig ser samtidigt, som till exempel Vivonnes strömfåra och vallgravarna vid Saint-Assise-lès-Combray, som är skilda åt genom en ridå av höga träd, eller de olika kanalerna i Jouy-le-Vicomte.
Varje gång jag varit i  Jouy-le-Vicomte har jag sett ett stycke av en kanal, och när jag svängt om nästa gathörn har jag sett en annan, medan den första redan svängt utom synhåll. Hur jag än har försökt att sammanfoga dem i tankarna har det alltid varit förgäves.
Från Saint-Hilaries torn är det något helt annat; man ser hela det nät av kanaler som omger orten. Men man kan inte urskilja något vatten; det ser snarare ut som om stadens kvarter vore avskurna från varandra genom breda sprickor; det är som en brödbulle som ännu håller ihop, fast den redan skurits i bitar.

”Man famnar med ett enda ögonkast sådant som man i vanliga fall aldrig ser samtidigt” – Det är ungefär så den vuxne mannen ser sin barndoms Combray stiga fram för sin inre syn när han en sömnlös natt följer sina tankars vindlande färd bakåt i  tiden. Men perspektivet förvränger – detaljerna måste också med för att berättelsen ska få liv och doft. Jag antar att det är kombinationen av vidvinkel och detaljskärpa som utgör Marcel Prousts mästerskap. Så framstår det i alla fall i den här mycket starkt förkortade versionen. En mycket stor textmassa har kondenserats till en bråkdel av omfånget. Om det har lyckats kan naturligtvis bara avgöras av den som har läst orginalversionen. Det har inte jag. Men bilderna ger oss dataljskärpan, fyller ut, så berättelsen hänger ändå ihop och blir levande.

Vid den första genombläddringen tyckte jag, att de många textfälten skymde de vackra bilderna och tyngde sidorna. Men när jag började läsa, fångades jag av språket och det gick lätt att ta sig, i stillsam takt, genom boken. Den dominerande färgskalan är dämpad, några steg från grundfärgerna, men vissa detaljer får lysa: de målade kyrkfönstren, den rosa hagtornsblommen och framförallt den så oändligt blå himlen. Teknaren har tagit den romantiske monsieur Legrandins ord ad notam: ” Försök att alltid bevara en bit himmel över ditt liv, min gosse!”

Det är en ensam pojke i en värld av vuxna som skildras. Han verkade inte ha haft jämnåriga kamrater. Han går på visit hos släktingar och föräldrarnas vänner – och läser böcker. Ligger i sängen på sitt rum under varma sommardagar och läser medan flugorna surrar i solskenet vid förnstret …

Jag antar att Heuet har valt ut pärlorna i orginaltexten. Språket ger absolut mersmak. Kanske skulle man någon gång ta sig tiden att läsa hela ”På spaning …” Men det är ett så stort projekt – är det mödan och tiden värt att fördjupa sig i borgerskapets gynnade och skyddade tillvaro vid 1900-talets början – hur charmerande den än kan te sig. Går det att hålla intresset vid liv 4000 sidor? Eller är jag fördomsfull? Serieboken är i alla fall väl värd den timma det tar att läsa den.

Perspektiv II: Om en färd över slätten i häst och vagn berättar pojken Marcel

Ensamma höjande sig öven vidden, liksom vilsegågna på den flacka slätten, sträckte sig Martinvilles båda torn upp mot bilen.
Plötsligt hade de blivit tre: det var Vieuxvicqs kyrktorn som med en djärv sväng ryckt upp vid sidan av dem.
Minuterna gick, vi körde fort, och likväl låg de tre tornen alltjämt i fjärran framför oss, som de tre fåglar som satt sig till vila på slätten, orörliga och klart synliga i solljuset. Sedan började Vieuxvicqs torn att markera avståndet, drog sig allt längre bort – och Martinvilles torn stod ensamma kvar, belysta av den nedåtgående solens strålar, vilkas muntra lek på deras branta tak jag även på detta avstånd kunde urskilja.

Länk till förlagets sida.

Jag har letat efter en recension av någon som läst orginalet – inte lätt men här är en som rosar  och en som sågar.

PS. Recept på Madeleinekakor!

Inger Christensen Det Modernista 2009 ISBN 978-9186021-54-2 övers. Marie Silkeberg

Det. Det var det. Så har det börjat. Det är. Det fortsätter. Rör sig. Vidare. Blir till. Blir till det och det och det. Leder vidare än det. Blir annat. Blir mer. Kombinerar annat med mera och fortsätter att bli annat och mera [ ...]

Ovanstående är att vara förmäten. Det är nämligen lika osmart att försöka ge en bild av Inger Christensens ”Det” med hjälp av ett citat som att försöka ge en bild av en flod genom att ösa upp en skvätt vatten i en mugg och visa fram.

Jag tvekade innan jag vågade ge mig på den här. Hon är inte lätt. Men intressant! ”Ikke siden den ukendte digter af ’Vølvens spådom’ for tusind år siden har der været en nordisk digter som hende.” skrev Thomas Bredsdorff i Politiken efter hennes död 5e januari i år.

***

Jag ger upp försöken att åstadkomma någon sammanhängande recension av ”Det”. Jag kan inte – Orden rinner bort mellan fingrarna (för att nu använda samma vattenmetafor igen) vad jag än skriver verkar futtigt.
Inledningsdikten är mäktig – en process beskrivs och själva orden på boksidorna är i sig en konkretion av en process. Form och innehåll flätas på ett mycket fascinerande sätt ihop. – Det är meningslöst att låna denna på bibliotek, man måste ha den till hands på nattduksbordet för att kunna läsa då och då. Så jag köper den och kommer sannolikt att återkomma med kommentarer om den då och då. Här eller i stänk & flikar.

Men visst är den en klar femma!

Yasunari Kawabata, Snöns rike, Bonniers, 1957 Övers. från engelska av Per Erik Wahlund, Kawabata började skriva romanen 1935, den kom ut som följetong 1935 – 37, omarbetades flera gånger fram till 1948 då den fick sin nuvarande form.

Ur den långa tunneln rullade tåget ut i snöns rike. Marken låg vit under natthimlen. Tåget stannade vid en liten anhalt.
En ung flicka som hade suttit på motsatta sidan, kom över och öppnade fönstret framför Shimamura. Snökylan strömmade in i kupén.

Romanens första meningar orienterar oss omedelbart i tid och rum. Som i de andra romanerna, är Kawabata skicklig på att snabbt introducera oss i berättelsens sceneri och för huvudpersonen.
Några sidor senare: Järnvägsvagnens glasrutor immar igen i kylan. Shimamura drar ett streck i imman med sin hand.

Ett kvinnoöga flöt upp framför honom. Han nästan skrek till av förvåning. Men han hade suttit och drömt, och när han kom till besinning igen upptäckte han att det bara var spegelbilden av flickan mitt emot. [ ... ]
Djupt inne i spegeln flög aftonlandskapet förbi, och återspeglingarna flöt över i varann som filmbilder. Figurer och bakgrund stämde inte överens, och ändå smälte de genomskinliga och ogripbara figurerna och den i det tilltagande mörkret allt diffusare bakgrunden ihop till ett slags symbolisk värld som icke var av denna världen. Särskilt när ett ljussken uppe bland bergen flämtade till i den unga kvinnans ansikte kände Shimamura hur skymten av obeskrivlig skönhet kom hans bröst att vidgas.

Shimamura, stadsbon, välbeställd estet, skriver essäer om västerländsk dans utan att någonsin ha sett en balett. Han är med andra ord en bluff vilket han själv inser – åtminstone ibland – skönheten är bara en bedräglig återspegling av det verkliga livet och världen. Som S. sällan når. På den lilla spa-skid-orten återser han Komako, en ung, lantlig geisha. Hon är uppriktig, spontan, känslomässig men verkar ändå ha markkontakt – är bittert medveten om villkoren för livet som prostituerad. Hon verkar ändå ha förälskat sig i sin ”kund”. Eller? Är det kanske bara hennes desperata förhoppning att ha funnit en beskyddare som skulle kunna ta henne ur hennes sorgliga tillvaro? K. är romanens egentliga huvudperson även om hon skildras ur den äldre mannens synvinkel. Hans iakttagelser är skarpa och träffsäkra – men själv förblir han en dimfigur. Man hittar bara några få scener där han får litet skarpare kontur. Den ena är när K. spelar samisen för honom vilket jag har skrivit om i ”stänk & flikar”. Den andra när han sent i boken följer henne hem där hon bor inackorderad hos den butiksägarfamilj som ”äger” henne.

De gick in genom köksdörren, och hela den sovande värdfamiljen låg utsträckt framför dem. De tunna madrasserna på golvet var klädda med samma randiga gottköpstyg som överdragsbyxorna vanligen syddes av. Föräldrarna och de fem eller sex barnen, den äldsta en flicka på kanske sexton år, låg under en svedd lampskärm. Huvuden stack ut i alla riktningar. Scenen var präglad av gråaste fattigdom och gjorde ändå intryck av seg och stark livskraft. [ ... ]
Med en underlig skälvning i bröstet smög sig Shimamura på tå förbi barnens kuddar.

Kawabata romantiserar inte geishorna och deras villkor – tvärtom är det yttre skenets bedrägeri ett huvudtema i berättelsen. Kylan, slasket, fylleriet, de unga flickornas utsatthet och byns fattigdom bakom turistfasaden är hela tiden närvarande. I romanens sista scen brinner ett magasin som man använder som biograf. Alla måste rädda sig ut ur lågorna, en ung flicka dör. Kaos. Det är själva cellulloidfilmen som tagit eld. Metaforen är nästan övertydlig.

Det här är en riktigt bra roman. Bäst av dem, som har översatts till svenska. Språket i Per Wahlunds översättning är OK – bara ibland stöter jag mig på konstiga ordval och ordföljd. Kawabatas egen stilkonst når han förmodligen inte upp till. Kanske skulle vi kunna få nya översättningar av hans romaner?

PS. För en svensk är det inte lätt att förstå miljön och förhållandet mellan en japansk prostituerad och hennes kund. Detta och förmodligen mycket annat som är självklart för de flesta japanska läsare är dolt för oss. I den engelska översättningen av Edward G. Seidensticker, finns ett förord som kan sprida litet ljus. Återgivet här.

Yasunari Kawabata, Kyoto eller De unga älskande i den gamla kejsarstaden, Bonniers, 1968 övers. från tyska av Vanja Lanz. Orginalutgåva 1962

Nog prisade kunderna, som kom till butiken den ståtliga lönnen, men knappast någon märkte att det växte violer på den. Den tjocka stammen, vars knölar svällde av ålderns kraft och som var övervuxen av mossa, var fortfarande både värdig och vacker. De anspråkslösa violerna som hade sin hemvist på stammen syntes inte.

Det var en mild dimhöljd vårdag.

Men fjärilarna kände till dem. När Chiëko upptäckte att violerna åter blommade, svävade en svärm av små vita fjärilar längs lönnens stam och fladdrade kring violerna. Fjärilarnas dansande vithet gav glans åt trädet som just vecklade ut sina rödglänsande små blad. De små violplantornas blad och blommor kastade fina skuggor på stammens friska, mjuka mossa.

Kawabatas mest lyriska och mest förtjusande bok. Den är olik de andra romanerna som finns översatta till svenska. En alltigenom ljuvligt vacker och ljus berättelse om två tvillingflickor som skilts åt som spädbarn men genom en lycklig slump återser varandra när de vuxit upp till unga kvinnor. Intrigen är ganska tunn och  förutsägbar men det spelar inte så stor roll. Huvudrollen i berättelsen har staden Kyoto med sina tempel, konsthantverkare och nöjeskvarter. En stad där det alltid pågår någon offentlig festlighet. Historien om Chiëko och Naëko och de unga män som förälskar sig i dem bildar ram runt skildringarna av dessa årtidsbundna fester. Men – mitt i idyllen visar Kawabata också upp tecknen på förflackning av de gamla sederna. Och hur villkoren för den urgamla textilhantverket förändras – man måste överge de gamla metoderna och också ta in maskinellt framställda tyger. Chiëkos far är textildesigner, äger ett stort företag. Det finns en vemodig underton.

I Japan har som ingen annan stans i världen, det perfekta hyllats. En perfektionism där paradoxalt nog också de små avvikelserna, sköhetsfläckarna ryms. Ingenting är nämligen perfekt utan dessa fläckar som framhäver skönheten hos helheten. Naëko, tvillingsystern, bor i en by där man tar fram cederstockar att använda som byggnadsvirke. Chieko besöker sin syster i sällskap med en väninna.

… Men Chiëko saktade stegen som om hon tänkte stanna, tittade upp mot cederberget och kunde inte se sig mätt på stockarna som stod överallt framför husen. De var vackra dessa stockar av cederträ, nästan lika stora och blankpolerade.
”Som konsthantverk, inte sant?” sa Chiëko. [ ... ]

”Det är så lätt att tala om arbete, men jag ska visa dig var flickorna i den här byn arbetar, Masako.” Chieko såg åter upp mot cederberget. ”Där uppe har de just börjat kvista av träden.”
”Kvista av, varför då?”
”För att få fina cedrar måste man kapa överflödiga grenar med huggkniven. De går upp på stegar men sedan hoppar de från gren till gren som små apor.”
”Det är väl farligt?”
”Det finns skogsarbetare som går upp i träden på morgonen och inte kommer ner förrän till middagsrasten.”

Nu tittade Masako också upp mot cederberget. De vackraste stammarna stod som raka ljus. Till och med de barrvippor som hade fått sitta kvar i kronorna var små konstverk.

En mycket njutbar läsupplevelse. Det finns en sagoaktig ton i sättet att berätta. Enkelt, rakt, okonstlat. Kawabata låter personerna uppträda mindre formbundet än i ”Tusen tranor”; konventionerna beskrivs inte som tvång utan som umgängesregler som berikar sällskapslivet. Som man kan strunta i bara man gör det med charm. – Nå, det har gått ca 12 år mellan de båda böckerna, Japan har förändrats – men nog är det väldigt långt till Sverige år 1962.

PS: Boken har här och var ett drag av turistbroschyr – man kan nog alldeles utmärkt använda den som handbok om man besöker Kyoto. Det finns en utförlig notapparat där alla tempel och andra platser beskrivs och det går ganska lätt att hitta de flesta av de omnämnda platserna i Google Maps.

Yasunari Kawabata Huset med de sovande skönheterna Bonniers, 1969 övers. från japanska av Erik Sundström. Orginalutgåva 1961

Kvinnan upprepade vad hon hade sagt tidigare.
”Försök nu inte väcka flickan. För vad man än tar sig till så vaknar hon inte. Hon sover så djupt, hon vet inte av någonting alls.”
Flickan bara sover och hon vet inte vad som händer runt omkring henne. Så även om man går och lägger sig här behöver man inte vara särskilt varlig. Gubben Eguchi tänkte sig olika förklaringar till det hela. Men han sa ingenting.
[ ... ]
Visserligen hade Eguchi hört från en gammal vän att i det här huset fanns flickor som sov och som stod till gästernas förfogande men som det inte gick att väcka. Men inte ens nu kunde han riktigt tro på det där.

Eguchi, en äldre man, är nyfiken och lockad av det märkliga huset med de sovande skönheterna. Han besöker det flera gånger, varje gång ligger en ny flicka sovande i rummet med röda sammetsdraperier. Han blir betagen av den unga skönheten, erotiskt lockad men förmår inte närma sig flickan sexuellt. Hon är så rosigt levande och hans eget kroppsliga förfall framstår så tydligt. Varje gång förflyttas han bakåt i tankarna till olika händelser livet – en stor kärleksupplevelse när han var ung, en resa med en av de två döttrarna, en älskarinna. Vi lär känna mannen – i det röda mörkret stiger olika motstridiga känslor och tankar upp – aggression, upphetsning, frustration, ömhet, men framförallt sorg. Utanför huset brusar havet, susar vinden.

”Om det nu är så …” Enguchi tänkte efter. ”I så fall, min första kvinna, vem var nu det?” Det var inte så mycket att han kände sig tung i huvudet. Han låg bara så bekvämt.
Hans första kvinna. ”Det var mamma”, slog det honom plötsligt. ”Mamma och ingen annan.” Det var alldeles oförmedlat som det svaret kom för honom. ”Kan man säga att mamma var en av mina kvinnor?” Här låg han, sextiosju år gammal, mellan två nakna flickor och först nu avslöjade sig detta som ett faktum för honom, plötsligt ur de innersta skrymslena i hans bröst.

Det här är ett mycket naket porträtt av en man i övre medelåldern. Trots ett framgångsrikt och, vad det tycks, rätt lyckligt liv är han så ensam i sitt åldrande och sin oförmåga. Han vet nog inte riktigt vad han söker hos de här sovande flickorna – men han är så starkt lockad av vad? Deras hjälplöshet, passivitet – jag tror att det framförallt handlar om att de är så levande, han kommer så nära det varma livet, om än på ett konstlat sätt.

Historien är subtil och vacker men har också morbida och motbjudande drag. Illusionen spricker på ett ganska dramatiskt sätt i slutet av boken – Enguchi och vi ser vad det handlar om: En hänsynslös handel med unga flickors hälsa, liv och död som insats.

Den här berättelsen både lockar och äcklar en – men jag tycker ändå om den. Det är den enda av Kawabatas böcker som översatts direkt från japanska till svenska. Någon gång kan språket kännas kantigt men det löper oftast lätt, rakt och enkelt.

Yasunari Kawabata, Tusen Tranor Bonniers, 1970 övers. från tyska av Olov Jonason. Orginalutgåva Tokyo, 1952

Han kunde ha varit åtta eller nio år, när han en gång besökte Chikako tillsammans med fadern.
Hon satt i sitt vardagsrum. Kimonon var brett isärdragen över bröstet. Med en liten sax klippte hon bort hårstrån från ett födelsemärke, som stort som en hand täckte halva vänstra bröstet och räckte nästan ända upp till halsen.
[ ... ]
Kikuji mindes att Chikako hade haft en tidning utbredd i knät, på vilken hårstrån låg spridda. De hade sett ut som manshår.
Och trots att det var ljusan dag, hade man kunnat höra hur mössen sprang fram och tillbaka över taket till rummet. I trädgården blommade ett mandelträd.

En central scen i boken – redan på första sidan presenteras historiens onda genius, Chikako, som en gång varit den döde faderns älskarinna. Det är hon som driver intrigen framåt. Delvis oavsiktigt, delvis med illasinnat skvaller och ränkspel snärjer hon in den unge mannen Kikuji i ett händelseförlopp som han har svårt att styra eller ta sig ur.

Det är en bok om kärleken och döden. Två trianglar, den ena mellan Kikujis far – hans mor – fru Oota, faderns älskarinna under många år kastar tunga skuggor över den andra, Kikuji – Yukiko, flickan med tranorna, som han blir förälskad i – Fumiko, fru Ootas dotter, som kanske är hans halvsyster. Runt dessa spinns en intrig där de ungas skyldighet mot de gamla står mot den nya tidens krav och möjligheter. Både Kikuji och Yukiko kvävs nästan av bördan deras föräldrar och traditionen har lagt på dem. Den urgamla teceremonin med sitt strikta krav på uppförande och attribut används som scenario i olika skeden i berättelsen.

Boken skrevs efter krigsslutet. Alla större japanska städer blev totalt sönderbombade i slutet av kriget. Det måste ha varit en fruktansvärd tid och en tid av febril återuppbyggnad. I boken pratar man i telefon, åker taxi. Yukiko skaffar sig ett eget jobb i en klädbutik och hyr ett rum. Men Kikuji bor kvar i sin fars hus och har mycket svårt att bryta upp. Boken slutar öppet, vi får inte veta hur det går men jag anar någon sorts hopp …

Det är inte så lätt att förstå allt – den japanska uppfattningen om skam, vad som är skamligt exempelvis. Man förstår att det är/var mycket viktigt att vårda sig om en oantastlig fasad. Tydligen ärver barnen föräldrarnas försyndelser. Yukiko skäms så för sin mors beteende. Men det är ju bland annat därför man läser böcker – för att komma i kontakt med kulturer och företeelser som man inte förstår.

Det här är den bok av Kawabata som jag tycker har den mest fascinerande historien att berätta. Men … översättningen är usel. Därför får den bara 3 stjärnor. Det är inte svårt att hitta stolpiga spår efter den tyska förlagan. Nog vore den värd att nyöversättas. Yukiko Duke kanske kunde förbarma sig över Japans förste nobelpristagare?

Alexander McCall Smith, Drömguden Bonniers, 2007 ISBN 978-91-0-011321-6 övers. Lena Karlin

Det hände på Irland, men minnet av det lever kvar också i Skottland. Exakt var det skedde var inte så viktigt då, eftersom det enda som fanns var fastland och havet däremellan. Människor färdades fram och tillbaka mellan länderna och de var bröder och systrar. [ ...]

Så börjar det – jag kan nästan ingenting om gammal keltisk kultur så det ska bli spännande. Att Bokmania inte gillade den tänker jag inte bry mig om. Boken ingår i läsutmaningen ”Mytserien”

***
Drömguden heter Angus, en urgammal mytisk figur, han är välvillig och godhjärtad, stilig och lekfull. Han kommer till oss i våra drömmar, han representerar också kärlek och hoppfullhet. Ska man tro McCall Smith är han i allra högsta grad levande och verksam än idag bland irländare och skottar. I boken berättar han myten, Angus familjebakgrund, hur han växer upp och till sist vinner över sin far och etablerar sitt välde. Den här berättelsen liknar en saga – som liten gosse hade Angus en krans av små fåglar som flög runt hans huvud, den vildaste hund blev from som ett lamm i hans sällskap. Insprängda i sagan finns korta noveller som utspelar sig i nutid där Angus’ verksamhet exemplifieras. Han kan vara en psykiatriker, en räddande bror, en grisvaktare på en forskningsstation …

McCall Smith har skrivit en trivsam bok, man hade gärna hört den läsas högt vid en brasa under mörka vinterkvällar. Det är ingen yvig historia, han vädrar inga halsbrytande tankar. Vardagsfilosofi – man ska lita till kärlek och vänskap, våga hoppas. Underfundiga berättelser om människors svårigheter och glädjeämnen, litet på samma våglängd som historierna om Mma Ramotswe i Botswana. Jag tycker om den men det är ingen märkvärdig bok.

Får jag se fåglarna runt hans hjässa,
De fåglar som är hans kyssar?
Ska han få mig att tro på alla och envar,
Även den som känner sig oälskad,
Kan förvandlas, födas på nytt,
Inför en betraktare som finner honom underbar?
Kan jag lära mig att tro på det?

Jeanette Winterson, Tyngd Bonniers, 2006 ISBN 978-91-0-010209-8 övers. Ulla Roseen

Mina verk är fulla av nytolkningar. Jag tycker om att ta berättelser som vi tror vi kan och återge dem på ett annat sätt. I återberättandet kommer det in en ny betoning eller vinkling, [ ...]

J.W.:s bidrag till mytserien tar avstamp i historien om Herakles och Atlas. Vi är m.a.o. i det gamla Grekland och jag känner mig såå hemma.

Den här boken ingår också i Bokmanias läsutmaning ”Mytserien”

***

Atlas är i myten för evigt fjättrad vid sitt straff – att bära Kosmos på sina skuldror. Varför? Han var en av ledarna i jättarnas krig mot himlen.

Jag axlade bördan av hela världen, himlarna där ovanför och djupen där under. Allt som finns där är mitt, men ingenting av det har jag kontroll över. Det är detta som utgör min ohyggliga börda. Gränsen för det som är jag.

Och min längtan?
Oändlig rymd.

Innan kosmos lades på hans skuldror var han trädgårdsmästare. Han odlade en trädgård på Atlantis där han bodde med sina döttrar Hesperiderna. Hans mor var Gaia, jorden och Poseidon, havet var hans far. I ett förtrollande vackert kapitel beskriver W. kärleken mellan dem.

Där står alltså Atlas, hukad under sin börda när en dag Herakles kommer. Han ska utföra sitt sista hjältedåd (om man nu kan kalla det så) nämligen att stjäla Heras gyllene äpplen som finns på ett träd i Atlas trädgård. Eftersom Herakles är dödligt rädd för Hera övertalar han Atlas att hjälpa honom. Herakles bär kosmos under tiden. Atlas, befriad från sin tyngd, ger sig av …

- Vi hoppar fram ett stycke i berättelsen:

Atlas såg sig om över det pussel som var jorden. Bitarna skars ständigt om och om igen, men bilden förblev densamma: En diamantblå planet med kalotter av is som virvlade runt i rymden. Det fanns ingenting så vackert. Inte ens den koleriske Mars eller den dimhöljda Venus, inte kometerna med sina solvindsblåsta svansar.

Då fick Atlas en märklig tanke.

Varför inte ställa ner den?

-

Jag valde den här historien framför alla andra därför att det är en historia som jag kämpar med att få ett slut på. Här är vi nu med alla bitar på plats i väntan på slutögonblicket. Detta ögonblick når jag inte bara en gång utan många gånger, jag har nått det i hela mitt liv, känns det som, och jag ser inte någon lösning.

Jag vill berätta historien om igen.

Jag tror citaten visar att det här är en mycket vacker berättelse, både till innehåll och språk. Man läser ett stycke, blir andlös, måste höja blicken och titta ut genom fönstret en stund medan de omtumlade tankarna faller till ro. Läser om igen bara för njutningen. Jag hade svårt att släppa boken, har läst ut den nu i natt.

Wintersons bok handlar om (inget mindre än  … !) Jaget, Världen, Tiden och Historien. Och en mängd detaljer däremellan. Det är att gapa över mycket i litet format, knappt 150 drygt handflatsstora sidor. Hon lyckas strålande!

Margaret Atwoodt Penelopiaden Bonniers 2005 ISBN 91-0-010767-0

Nu när jag är död vet jag allt. Det var i alla fall det jag hade tänkt, men som så mycket annat tänkt blev det inte verklighet. Ryktesvägen har jag fått veta några få saker som jag inte förut visste. [ ...]
Alla som kommer hit ner bär på en säck, som de säckar man kan fånga vinden i, men säckarna här är fyllda med ord – ord man sagt, ord man hört, ord som sagts om en själv. Vissa säckar är mycket små, andra stora. Min är tämligen stor, men många av orden i den handlar om min framstående man. Han förlöjligade dig, säger en del. Det var hans talang, att förlöjliga folk. Han kom undan med allt , vilket var en annan av hans talanger: Att undkomma.

Det är Penelope som är ”jag”, den sedan många hundra år döda. Jag läser om ”Penelopiaden” för Bokmanias ”Mytcirkel”: att under tiden december till februari läsa en till tre böcker ur Mytserien, skriva om boken/böckerna på min egen blogg och lämna en kommentar inklusive länk hos Bokmania.

***
I sitt förord skriver Atwood att Homeros’ epos är bara en version av ett stort komplex av muntlig tradition. Det finns fragment kvar som visar att det en gång fanns många historier runt det Trojanska kriget. Atwood har fler källor än Odysseén.
Penelopiaden handlar om ordets makt – den som behärskar orden råder över vårt minne och vår historia. Under 2500 år har Penelope tigit. Men någon gång vill hon ändå ge sin bild av vad som hände den där dagen då hennes man äntligen kom hem från kriget och med våld återupprättade sin heder och sitt herravälde. Många miste livet, bland andra P:s tolv kammarjungfrur. De är centrum i ”Penelopiaden”. Varför måste de dö?
Homeros skrev i Odysséens 22a sång:

Därmed tog han ett rep – det kom från en lasurblå båtstäv -
och fäste ena ändan vid en kolonn, men den andra
slog han om rundhuset, högt så att fötterna inte berörde
marken när linan spänts. Som vingsnabba trastar och
duvor,
flygande hem mot sitt bo, blir fast i snaran man gillrat
inne i busksnåren lömskt och möter ett fasanfullt rede
så hängde flickornas huvud i rad, och runt deras halsar
stramade öglor hårt för att ge dem en ärelös ände.
Fötterna sprattlade till, några korta ögonblick bara.

Varför? Penelopes gamla oldfru Eurykleias version, enligt Atwoods Penelopiad:

”Frun, mitt kära barn, han ville döda dem allihop! Jag var tvungen att välja några – annars hade alla gått förlorade!” ( … ) ”Bara tolv”, stammade hon, ”De oförskämda. De som var ohyfsade och illojala. De som räckte lång näsa åt mig. Melantho skön om kinden och hennes kumpaner – det gänget. De tolv pigor alla visste var horor.”

Bakgrunden var den att dessa tolv pigor var P:s förtrogna och sammansvurna. De hjälpte henne med den berömda väven, de infiltrerade friarhorden, spionerade för P:s räkning. P:s enda vapen till sitt och sonen Telemachos försvar var hennes list – hon behövde kunskap.

”De som blev våldtagna”, sa jag. ”De yngsta. De vackraste” Mina ögon och öron bland friarna lade jag inte till. ( … ) Mina snövita gäss. Mina trastar, mina duvor.”

Deras brott var inte att de var lösaktiga (Det är senare kristna tiders tolkning). Brottet bestod i att de inte hade sin husbondes tillåtelse. De var hans egendom, en slavinnas kropp var inte hennes egen. Att de troligen blev våldtagna beaktas inte. Det handlar inte om skuld – det handlar om skam och heder.

Odysséen kan läsas som en berättelse om patriarkatets triumf. ”Pigornas kör” ger en liten föreläsning som ytterligare stärker den läsningen – de var Artemis tolv pigor som offrades, ringarna i skaften på de tolv uppställda yxorna, matriarkala symboler, blir genomskjutna av patriarkens pil. Atwoods tanke är att detta är element från en gammal myt – de sista ekona av ett bortglömt kvinnovälde.

Nå – är Penelopiaden något mer än en kommentar till Odysséen? Håller den som en berättelse i egen rätt? – Den är roande, Penelope är övertygande som en gammal bitter kvinna, den glimtar till med bitsk ironi, är stundom kvick. (Porträttet av Helena, f.ö. P:s syster, är roligt!) Läsvärd, underhållande, men nej, jag tror inte den håller utan att luta sig mot Homeros. Dock inser jag, att jag har svårt att avgöra det – jag kan inte tänka bort alla gånger jag har läst Odysséen. Kanske kan någon som möter historien om Odysseus, Penelope och Telemachos första gången genom ”Penelopiaden” ge ett rättvisare betyg?