Sven Delblanc, Livets ax Bonniers 1991 ISBN 91-0-055441-3

Jag föddes till livet det år då reptiler ruvade på ägg. Jag såg mänskligheten störta i ormgropen, låt vara på tryggt avstånd.
En välgödd västerlänning fick överleva i folkmordens sekel – vad hade han att klaga över?
Döm själv

Omläsning, jag läste den första gången när den kom ut. Det är en tung historia Delblanc har att berätta.

Läs mer, Delblancsällskapet

Ko Un, Tiotusen fotspår och andra dikter Atlantis 2005 ISBN 91-7353-061-1
och Stundens blomma Atlantis 2005 ISBN 91-7353-119-7

Kvinnan från ön Kago

Som människa
har man en plats man aldrig kan glömma.
Jag fann en sådan plats

förra sommaren
på ön Kago i Gula havet. Mina kläder
slets itu av de häftiga vindarna från havet.
I dessa vindar växte envisa träd
med späda grenar
som skickade ner sina rötter lika djupt som sin höjd.
De stod stadigt.

I dessa vindar fanns rösten av en kvinna
som tidigt i livet förlorade sin man till havet
men som stannade kvar med sina barn
och firade hans minne i ceremonier en gång om året.
Hur starkt vindarna än blåste,
skar hennes stämma igenom
då hon kraftfullt kallade
på sin store femtonårige sons lilla båt
tvärs över vågorna
osäker på om hon
kallade på sin döde make
eller sin son.

Tiotusen fotspår är en lång rad porträtt av människor, korta berättelser. Skenbart enkla, naiva men med flera bottnar. Bilder som fastnar i huvudet som man kan låta tankarna spinna runt länge. – En koreansk Fröding, får jag för mig – jag har inte läst hela diktsamlingen än.

Ovanstående dikt är en av ”andra dikter”. En dikt till alla dem som envist lever vidare trots att de tragiskt förlorat någon som var älskad.

Stundens blomma är, som namnet antyder, korta, impressionistiska dikter. Dagsvers, infall, ibland nästan som aforismer. Så rätt vad det är suger det till:

Jag rodde med bara en åra
men förlorade även den

Och såg för första gången ut över vida vatten

09-11-18: En mycket intressant poet som borde kunna bli populär hos många. Lättilgänglig.

Två diktsamlingar fulla av värme och humor. En klar femma!

Länk till recension i DN av Maria Schottenius 2006-12-12
Länk till inlägg i ”Stänk och Flikar”. ”En koreansk Fröding”

PO Enquist Ett annat liv Norstedts 2008 ISBN 978-91-1-302538-4

Barnet blev far och n’Elof ett barn. Han tog med fadern i det han upplevde. I det denne icke fått uppleva. …
Detta tåg är från en annan planet. Det är första gången n’Elof erfar denna nya värld, och han måste därför ha ledning och undervisning, fast vänligt och med kärlek! eftersom den åldrade pojken älskar sin 31-årige far; … Han berättar lugnt och kärleksfullt men utan att förhäva sig! om hur tåget skapats och att fadern inte behöver vara rädd. Var inte rädd pappa!

Författaren åker snabbtåg i Frankrike på 2000-talet, fadern dog då han var litet barn men, som alltid, är han med. Man märker omedelbart att detta är en stor författare – magi! Hur Enquist rör sig mellan det yttre skeendet och den inre upplevelsen så lekande lätt. Ingen söm emellan.

2009-11-21
PO Enquist är en mycket modig man. Att klara av att avslöja sitt värsta elände, andra till uppbyggelse. För jag tror att det är därför han ägnar så stor del av sin bok åt djävulen i flaskan och kampen mot den. Hur han till sist, mirakulöst efter så många vändor ner i underjorden, tar sig tillbaka till livet. Han har också varit rakryggad i andra avseenden – har aldrig gått med strömmen, aldrig riktigt låtit sig slukas upp av tidsandan. Socialdemokrat men på tvären – inte alltid så lydig. Både Sekonden och Legionärerna var inopportuna.

Han skriver i 3e person. ”Han” är kanske inte helt identisk med PO, han har skrivit berättelsen om sitt liv, om resan från barndomens lärarinnehem i Hjoggböle, till framgångslandet, ner till botten-botten – och upp igen. Det är väl redigerat , kanske just därför så läsvärt. Här är han på botten ute i ingenstans i december på Island, nästan på väg att ge upp, snö, mörkt, kallt:

Vore han inte så förgiftad kanske det fanns ett annat liv. … Han kände hur skönt det var. Men det var något som ändå var fel. Det var som en liten knuta inne i magan som sa nej. Nej nej nej. Har jag icke hopsamlat resterna av mig för att fly, och har jag icke beslutat mig att icke ge upp, och ingen ska tvinga fast mig i detta helvete för då hava dessa gjort upp räkningen utan Elofspajken, sonen till honom som en gång ägt en begagnad Chevrolet, och är jag ändå icke något slags människa, om än det är mest köksrester kvar av mig; …

Recensioner: Fib, SvD
Det går fortfarande att lyssna på hans sommarprogram.

Per Pettersson Jag förbannar tidens flod Bonniers 2008 ISBN 978-91-0-012278-2 (Sv. översättning av Urban Andersson)

Min far stod i dörröppningen med en gammal bag i handen, …

- Jag reser hem idag, sa min mor.
- Vart då? sa min far.
- Hem.
- Hem? sa han? Vi måste väl prata om det först? Jag måste få tid att fundera?
- Det är ingenting att prata om , sa min mor. Jag har beställt biljett. Jag har just fått brev från Akers sjukhus. Jag har cancer.
- Har du cancer?

En bok om vardagsmänniskor med vardagsliv. Det blev väl inte som man hade velat men det fick gå ändå. Drömmarna har kallnat. En dödssjuk mor och hennes vuxne son som ska skiljas är huvudpersoner. Sonen klamrar sig vid sin mor som försöker värja sig, hålla avstånd.
Liksom ”Ut och stjäla hästar”, Per Petterssons förra bok, handlar det om familjerelationer och man förstår också i den här boken att det finns något gömt i det förflutna. Men tonen är mer vemodig, uppgiven. Jag kommer att tänka på Gerda Antti eller Solveig von Schoultz. Det finns inget dramatiskt eller stort över de här människoödena – tiden har liksom bara gått.

Pettersson är en skicklig ”gestaltare” – man känner lätt in sig i personernas längtan och tafatta ömhet. Men jag tyckte bättre om P:s förra bok. Saknar den pojkaktiga frejdigheten. Därför blev det bara en stark 3a.

… men när det gällde detta att dö var jag rädd. … precis den sekund då du alldeles säkert vet att just nu kommer det ögonblick som du alltid har fruktat, då du plötsligt förstår att alla möjligheter att vara den du egentligen ville vara är över och förbi, och att den du var är den som de andra kommer att minnas.

Machado de Assis, Vansinnesläkaren Alhambra, 1994, ISBN 91-87680-11-4

I Itaguaís stadskrönika omtalas, att för länge sedan bodde där en viss läkare, dr Simão Bacamarte, av fin jordägarfamilj och bland läkare störst i Brasilien …

Den gode läkaren låter bygga ett sinnessjukhus i den lilla staden. Hans intresse är i första hand vetenskapligt – ”Vetenskapen är mitt enda kall, och Itaguaí är min värld”, säger han till sin vän apotekaren. Stadsborna skakar på huvudet – Nymodigheter! Experimentet utvecklar sig i logiska men icke desto mindre oväntade och vittgående steg. Staden påverkas drastiskt och reagerar dramatiskt. Var det hela landar ska inte avslöjas här, men på bokens korta 126 sidor får vi en brokig, ömsint ironisk skildring av Itaguaí och itaguaianerna.
Machado de Assis, ”den brasilianska litteraturens fader”, var arbetarson, färgad, föddes 1839, 49 år innan slaveriet avskaffades i Brasilien. En självlärd författare som gjorde en fantastisk karriär och slutade som den förste ordföranden i Brasilianska Litteraturakademin. Jag tycker att hans stil påminner om Mark Twains, men med omisskännlig latinamerikansk kryddning och doft. Ytterligare ett verk av honom är översatt till svenska, Dom Casmurro från 1899, som räknas till de främsta litterära verken på portugisiska. Vansinnesläkaren skrevs 1892. Boken är full av ljuvliga språkliga finurligheter. Man kan nog läsa den många gånger – då man behöver le litet åt människornas dåraktighet. Ett stilprov:

Vid fyllda fyrtio gifte han sig med dona Evarista da Costa e Mascarenhas, en dam om tjugofem vårar, änka efter en tingsdomare, och varken vacker eller behaglig. En av Simão Bacarmartes farbröder, kjoljägare av guds nåde och en stor sannngssägare, undrade över hans val och tog upp saken med honom. Simão förklarade för farbrodern att dona Evarista kombinerade fysiologiska och anatomiska företräden av prima slag, smälte maten med lätthet, sov ordentligt, hade god puls och utmärkt syn. Alltså var hon väl rustad att skänka honom starka, friska och intelligenta barn.

Anne Carson Autobiography of red, A novel in verse, Vintage Contemporaries, 1999 ISBN 978-0-375-70129-0 (Sv. översättning av Mara Lee, ”Röd självbiografi)

He came after Homer and before Gertrud Stein, a difficult interval for a poet.

Vilken makalös första mening!

enl DN:s Thomas Götselius ”en vacker, hemsk och alldeles underbar bok. Att läsa den är som att få en dyrbar gåva till skänks i drömmen och återfinna den i sin hand efter uppvaknandet.” – Enl. Martin Ackerfors en avgörande läsupplevelse. Vi får väl se.

* * *

2009/11/01:
Jag har läst, och börjat om, läst igen. Började med den engelska orginaltexten, lånade sen den svenska översättningen. Har orienterat mig om de bakomliggande myterna – m. a. o. har jag fått jobba litet med den här boken. Jag har svårt att ta mig runt den (medvetet) kvasiakademiska, ironiska förpackningen – förstår inte riktigt varför Carson har lindat in sin vackra berättelse i alla dessa lager. (Förord, förment presentation av Stesichoros fragment, appendix A – C) – Gissning: C. har velat mer än en berättelse om sviken kärlek och ensamhet. Hon har skrivit en historia om tid. Och odödlighet. Den ironiska förpackningen ger perpektiv, ett långt perspektiv. Geryon är mycket upptagen av begreppet tid. Han besvärjer tiden med sin självbiografi, fotograferar, fixerar tidpunkter. ”A photography is just a bunch of light hitting a plate.”

He was standing beside his mother
at the window on a late winter afternoon. It was the hour when snow goes blue
and streetlights come on and a hare may
pause on the tree line as stilll as a word in a book. In this hour he and his mother
accompanied eachother. They did not
turn on the light but stood quiet and watched the night come washing up
towards them. Saw
it arrive, touch, move past them and was gone. Her ash glowed in the dark.

”Autobiography of red” är ett verk med många bottnar. Språket är tätt och rikt på metaforer men jag skulle inte vilja kalla det vers. ”Lyrisk prosa” kanske. Men som i poesi står lika mycket mellan raderna som på dem. Den är inte svårläst men man känner ofta ett behov av att stanna upp för att inte gå miste om något. En bok som vinner på att läsas om och om igen. En stor läsupplevelse!
(Jag har skrivit ett inlägg i ”Stänk & flikar” om myten och dikten bakom A. C:s bok)

Michelle Magorian A little love song Methuen Children’s Books 1991 ISBN 0 416 176720 Finns i svensk översättning av Meta Ottosson.

She recognised him immediatly. It was the bookman’s young cousin. She willed him to go away, but he tacked the boat nearer, loosened the mainsail and hopped into the shallows.
Suddely she was aware of her state of undress; of her swimsuit clinging damply to her skin. She pulled her plaits down over her shoulders to hide her chest and drew up her knees. She was angry with him for invading her private place and angry with herself for being so embarrassed.

Att en bok kan vara både bra och lättläst bevisas av ”A little love song”. Det är 1943, Rose, 17 år, och hennes något äldre syster är evakuerade till en liten by på Englands sydkust. Deras mor som är skådespelerska, är ute vid fronten någonstans för att underhålla soldaterna, och deras far har stupat. Flickorna får rå sig själva en hel sommar – två unga flickor som på egen hand söker sig fram mot ett vuxenliv. Det får vänner, engagerar sig i byns liv, genomlever sina första kärleksupplevelser. I den lilla stugan där de bor hittar Rose dagböcker skrivna av ”gamla galna miss Hilda” som bott i huset före dem. Dagböcker som handlar om en ung kvinnas liv 25 – 30 år tidigare, under det första kriget. Hildas tragiska öde är en parallellhistoria och en kommentar till Roses egna upplevelser.

Det är ett starkt driv i berättelsen, livfull dialog, händelserna avlöser varandra. Man ramlar genom sidorna. Och de personer som man lär känna är levande, blir ens vänner. En riktigt bra ungdomsbok (dvs en riktigt bra bok för alla)! Om man vill hitta något minus – slutet är rätt långdraget och litet för präktigt. Men tiden var kanske sådan – det fanns inget utrymme för uppror.

Här besöker Rose sin vän Alec, som är en bit äldre än henne och mycket äldre än de flesta 25-åringar är i dagens Sverige. Han håller på att återhämta sig från en allvarlig psykos efter att ha varit med vid landstigningen i Dunkirk – notera så effektivt Magorian karakteriserar honom, bara med några få ord, böckerna och pipan på spiselfrisen.

‘… The problem is, I don’t want to be male and I dont want to be female.’
‘I see’, said Alec slowly. ‘Well the first problem is solved. So why don’t you want to be female?’
‘I told you, I don’t want to be trapped in a house. If I had to get married, I’d like to be the one that goes out and earns money and I’d like the man to stay at home and do the cooking.’
Alec rose and extricated his pipe from between two books on the mantelpiece. Sounds like you don’t want to be your idea of what a woman should be.’
‘Exactly.’
‘So be the way you want to be.’
Rose stared at him.
‘Or better still, be the way you are,’ he said.
‘Don’t try to change,’ she stammered. ‘Is that what you’re saying?’

Adonis utdrag ur Boken, platsens gårdag nu Alhambra 2000 ISBN 91-88992-38-1

Berättarens minne

I minnet som föder orden
och föds i dem, som föder tingen
och föds i dem, i minnet
som inte längre känner någon gräns
mellan det förflutna och nuet,
föddes poeten.

Ingen snabbläsning …

Det är som att gå in i ett ökentält – man viker undan den ena tältfliken efter den andra men det tycks alltid finnas ytterligare en att ta sig förbi innan man är inne.

Efter ett par veckors läsning några timmar varje kväll är jag fortfarande inte inne. Inte för att det är så många ord men de är så avlägsna, stumma. Att läsa Boken av Adonis är en mycket lång resa till ett främmande land – för mig mer fjärran än till exempelvis antikens Grekland. Jag saknar de referenser som förmodligen är självklara för vem som helst som vuxit upp i den arabisk/islamska kulturkretsen. – Svårt. En viktig insikt, dock, hur bunden man är till sitt kulturarv.

”Boken” är en omfattande fantasirik rekonstruktion av den störste klassiske arabiske poeten al-Mutanabbis liv och verk. Han levde på 900-talet. Hur mycket av texten som är al- Mutanabbi respektive Adonis har jag inte förstått. Men att de båda är/var stora lyriker är klart. Det finns ju strofer som lyser av egen kraft. Jag kommer att återvända till Adonis.

Tronen polerar sin spegelyta
till en avbild av himmelen,
men smyckar sitt säte
med flisor av kranier
och fläckar av blod.

* * *

Fattiga och vilsna
återvänder de för att sova
sedan fälten täckts med deras suckar.
Deras dagar är en annan hemvist för lidandet,
solnedgången en god vän
och nedstämdheten deras skugga,
ett födelsemärke på stoftets kind.

Xiaolu Guo Kortfattad kinesik-engelsk ordbok för älskande, övers. Ulla Danielsson, Alfabeta 2007 ISBN 978-91-501-0910-8

Nu.
Klockan är tolv på natten i Beijing.
Klockan är fem på eftermiddagen i London.
Men jag är inte i någon av de där tidszonerna. Jag är på ett flygplan. Sitter tjugofem kilometer ovanför jorden och försöker komma ihåg all den engelska jag lärde mig i skolan.
Jag har inte träffat dig ännu. Du är framtiden.

Zhuang Xiao Qiao reser till England för att gå språkkurs och drabbas av isolering och främlingsskap. Hon brukar presentera sig som ”Z” för att hennes namn är för svårt för engelsmännen. Hon kämpar med språket. Språk, kommunikation är ett viktigt tema, kärlek ett annat. Hon möter en man. Kärleken utvecklas liksom Zhuang och hennes språk. Man borde läsa den här boken på orginalspråket engelska – den är skriven på ett förenklat immigrantspråk som blir rikare och säkrare allteftersom huvudpersonens språkkunskaper förbättras. Det har charm och ger stark närvarokänsla ungefär som en autentisk dagbok. Men jag kan tycka att det blir en smula tröttsamt ibland. Annars hade boken varit en klar fempoängare. Jag har sträckläst den. Sorgsen humor, skönhet, detaljskärpa.

Och sedan dag. Sol sänder ljus genom trädgård till vår säng. Fåglar sjunger på tak. Jag tror i detta mörka land solsken måste göra människan lyckligare och sedan ser jag dig vakna upp. Vi ser varandra naken utan avstånd. I ljus från verklighet. ”God morgon” säger du. ”Du är till och med vackrare än i går.” Och vi älskar igen på morgonen.

John Ajvide Lindkvist Människohamn Ordfront 2008 ISBN 978-91-7037-438-8

En säng. En obäddad säng. Ingenting annat. En liten obäddad säng. Örngottet med Bamse bärande på en trave honungsburkar. Hon hade varit prenumerant. Tidningarna hade fortsatt att komma. Han hade läst dem. Läst dem högt som han brukade, fast ingen hade lyssnat.

Nej, nej – trots att boken har sina fina sidor. Skildringen av Anders bottenlösa sorg och saknad efter sin försvunna dotter är en av dem, skärgårdsmiljön en annan. Men jag tycker inte om böcker som spelar på rädslan för ”det övernaturliga”, som bygger på vidskepelse. Som metafor för psykologiska eller sociala tillstånd – OK – men JAL tar det bortom den gränsen. Ändå tycker jag om sagor, men en saga är en saga, gör inte anspråk på att skildra verklighet.