- Venedig är en tidsmaskin!
Om man är intresserad av renässanskonst, arkitektur från 700-talet och framåt, kultur och historia i största allmänhet gör man ett bra val för här finns massor:
- en stadsplan som i stort sett är oförändrad sen 500 år och helt opåverkad av bilism
- väl bevarade gamla kyrkor och palats; i Venedig har man under många sekler varit medveten om att staden är unik och måste bevaras
- många fina muséer inrymda i vackra byggnader, intressanta utställningar, koncerter, etc
- en rad av de bästa konstnärerna under renässans till barock har varit aktiva i Venedig
- här har funnits pengar, mycket pengar under många sekler och mycket har satsats på konst och skönhet ( främst för att förhärliga donatorn!).
Kartan visar Venedig 1572. Det går att hitta det mesta som är utritat den här gamla kartan i en ny turistkarta. En och annan kanal är igenlagd, det finns fler broar. Napoleon stökade runt när han var här – rev några palats, la igen kanaler, byggde nytt fult., stal konst.
Observera att kanalbredden är överdriven ungeför som vägbredden i en modern bilkarta. Kanalerna är de naturliga transportlederna – KLICKA för en stor karta!
.
. - Veneding är en turistfälla - OK, om man bara planerar in ett par dagar blir man troligen besviken. Det är lätt att dras in i ett Disneyworld-Venedig där man trängs med 1000-tals andra turister i trånga gränder och långa köer till höjdpunkterna. Det är svårt att hitta till det unika på ett par dagar. Venedigs största tillgång är själva staden inte några ”highlights”.
Det finns ett stråk av gator, gränder och torg som är inritat på flera turistkartor. Där flockas alla, ”tutta gente”. Jag lärde mig efter ett par dagar hur man kan undvika att hamna där. Om man bara drar sig ett par kvarter utanför strömmen hittar man det fridfulla vackra Venedig som också är en stad för sina innevånare.
Venedig är en mycket väl fungerande turistmaskin – kommunikationerna är utmärkta, vaporetton kommer i tid. Alla är hjälpsamma och de flesta pratar engelska. Det finns väl utbyggd service för turister. Jag kände mig välkommen och blev, faktiskt, alltid bemött med vänlighet.
Passagerarfartyg som kan ta flera tusen passagerare låg nästan alltid inne i hamnen. Jämförelsen mellan det gigantiska fartyget och Venedigs gamla vackra byggnader ger en bra bild av den absurda belastning som turismen är; samtidigt ginge det knappt att betala bevarandet av staden utan turism … eller?
.
Det här monstret låg i hamnen en morgon
Ett par dagar senare gick den ut genom Giudeccakanalen …
… förbi Doge-palatset …
det gamla tullhuset …
… högre än alla hus i Venedig …
…
och rundade San Giorgio Maggiore
. - Lugn och ro. Man vill helt enkelt få vara någonstans där takten är litet långsammare, där det inte finns bilar utan man åker båt och där innevånarna värnar sin stads särart och skönhet. Detta finns också. Och lagunens alla vackra öar, Stranden på Lido … Men nattliv och häftiga nattklubbar finns inte – sta’n somnar kl 23:00.
Hemresan …
… gick via Verona, Trento, över Brennerpasset till Innsbruck, München och vidare norrut till Köpenhamn.
Tågresan från Verona till Innsbruck önskar jag att alla någon gång fick göra, speciellt den här årstiden. Naturen har totalt bytt skepnad sen jag for till Venedig för 3 veckor sedan. Då var det kallt, grått och regnigt. Nu var kullarna runt Verona inbäddade i den skiraste vårgrönska och ljuvaste fruktblom. Norr om Trento far man genom en trång dalgång med branta sidor. Där odlas vin och högre upp äpplen och annan frukt. Om Botticellis vårflicka hade stått bland de blommande äppelträden och vinkat hade man nästan inte blivit förvånad. Bergssidorna var klädda i ljusgrönt, i dalbotten växte saftigt gräs och blommade allehanda örter och lökväxter under knotiga vinrankor och hårt spaljerade fruktträd. Då och då trädde en snöklädd bjässe fram bakom den närmaste bergskammen, för att sakta och majestätiskt glida bort ut ur synfältet igen. Drömlikt!
Våren och de gröna löven drog sig tillbaka innan Brennerpasset. I Brenner låg det snö i fläckar på marken och man såg inte ett grönt strå men hon dök upp igen strax innan Innsbruck. Där blommade körsbär och forschytia och björkarna stog nyutslagna. Sen tog hon adjö för gott mellan München och Fulda.
Sent på kvällen i Fulda tog nöjet slut på en iskall perrong; ingen service öppen, inte ens en betaltoalett eller uppvärmd väntsal. Litet kärvt när man ska vänta i nästan två timmar på nattåget från Basel. Sedan delade jag sovvagn med flera gäng danska och tyska tonåringar som bestämt sig för att parta hela natten. Högljutt! Då blev jag en arg tant vilket naturligtvis bara gjorde saken värre. Att sen bli väckt av en gapande, ohövlig tysk gränspolis kl 06:00 … grrrr!
Nå, jag kom hem till sist, till kala träd och brunt gräs. Skönt att kunna prata svenska igen och bra att sova i egen säng. Men …
Jag ska deklarera försäljningen av mitt hus nu innan 1a maj. Fixar jag tillräckligt med avdrag för att slippa skatt kan jag resa ut igen!
PS: Jag har inte skrivit färdigt om Venedig – spännande fortsättning följer.
Att lära sig italienska
min klass!
Bilden visar från vänster: Dimitrij som är långdistansåkare på skridsko från Kazakstan, (han är med i den kazakiska OS-truppen i Sotji !), Petra från Tyskland, jobbar för en resebyrå, Silvia som är en av våra lärare, jättetrevlig och duktig, Gaby, också tyska arbetar på sin mans tandläkarpraktik och Bridgit från Holland som är kontraktinköpare och dressyrryttare. Gaby och Petra kom med först andra veckan. Första veckan var Laura från USA, Susan från Sidney och Susanne från Wien (och Dimitrij och Bridgit) med i gruppen. Mycket internationellt, jättekul, det var mycket skratt och inga hämningar efter ett par dagar.
Det kan tänkas att någon läsare skulle få för sig att putsa på sin Italienska – här kommer litet konsumentupplysning:
Favoritkafé, favoritbarista
Skolan har det långa namnet Istituto Venezia, Scuola di lingua italiana a Venezia e a Trieste men jag bokade kursen genom ESL, som har kontor i Stockholm. Hela bokningsförfarandet fungerade utmärkt. ESL bokade också boendet som knappt hade kunnat vara billigare och bättre (nästan*). Skolan ligger bra till vid Campo Santa Margherita, som nog är Venedigs trevligaste torg med massor av små kaféer, restauranger, torgstånd, småbutiket …
Det var mycket jobbigare än vad jag trodde, väl planerad kurs med driv, helt enspråkig. De började med en kort test för att avgöra vilken nivå man hörde hemma i – alla har ju olika förkunskaper. Under lektionerna tilläts inga andra språk än italienska, vilket jag tyckte var förvirrande i början. Jag hade önskat mig en introduktion på engelska som förklarade metod och plan. (Man är ju strukturfreak.) Efterhand började jag förstå metoden så det blev litet lättare. Mycket konversation, litet grammatik varje dag, skämtsamma textövningar, spel. Det blev av naturliga skäl en smula barnsligt ibland, vi var ju nybörjare, men det fungerade! Jag kände att det gick att få in mycket mer i skallen på ett par veckor än vad jag trodde var möjligt.
Jag hade köpt en extratimma enskilt varje eftermiddag. Riccardo, en mycket sympatisk, fd lärare i italienska för flyktingbarn, fd hårdrockare, höll i den. Det var bra men blev litet för mycket. Jag borde ha tagit de timmarna den här veckan, efter den ordinarie kursen i stället.
På eftermiddagarna kunde man delta i diverse kulturaktiviteter: Stadspromenader, La Traviata på DVD med föreläsning, matlagning (succé!). Om man orkade. Jag beundrar den effektiva organisationen på skolan. De håller ordning på den ständiga strömmen av elever som börjar och slutar, en massa aktiviteter varje dag och var ändå (nästan**) alltid trevliga och hjälpsamma.
Torgstånd på Campo Santa Margherita. (Det säljs också fisk där men det får bli en egen bloggpost.)
* Föreståndaren här på Foresteria Redentore är litet speciell. Effektiv men inte så trevlig. Men till det priset ….
** En av lärarna blev ibland litet nervös när vi flamsade för mycket och inte gjorde vad hon sa. Men vem skulle inte …
Förmiddagspromenad i Canareggio
Om jag fick välja helt fritt skulle jag nog vilja bo i här. (Förutsatt att släkt och vänner ville komma och hälsa på mig, såklart.) Vackrare stadslandskap är svårt att föreställa sig. Canareggio är en av Venedigs äldsta delar och den stadsdel som är mest opåverkad. Vilket här betyder att kanaler, gränder och hus ser ut ungefär som på 1500-talet. Trots det är det en fridsam stadsdel – turisterna verkar inte hitta hit. Bara tio minuter bort vid Rialto är folkvimlet hysteriskt.
-
I det ljuvligaste försommarväder strosade jag runt några timmar, tog litet bilder, tittade på alla båtar, åt gott på en trattoria (man äter alltid gott här). Båttrafiken är fängslande en vanlig vardag när alla jobb är igång. Jag tog en massa bilder på båtar. Förvånansvärt många, säkert hälften är träbåtar. Jag har fotat roddbåtar för kapprodd, små fiskebåtar med utombordare, större transportbåtar, sådär 16 – 20 fot och rundgattade. Alla är kravellbyggda. Ambulansbåtar och läkartransporter är naturligtvis moderna. En ambulans for förbi med sirener på – det gick undan, väldiga svallvågor.
-
I morgon måste jag packa. Jag kommer nog inte att hinna så mycket sightseeing. Det känns litet ledsamt men jag tror att det är dags att åka hem, faktiskt, och leva litet vardagsliv. Basilica de San Marco hoppar jag över. Man får stå i timmar i kö för att sen få gå genom på 10 minuter. Det känns inte som om det vore värt mödan även om det är en överjordiskt vacker kyrka. Jag såg Madonna dell’Orto i Canareggio i stället – anses vara Venedigs finaste gotiska kyrka.
Jag är inte så nöjd med mina bilder – de blir överexponerade. Det tar väl litet tid att lära sig hur man ska bära sig åt.
Liten shoppingtur
Jag hade bestämt mig för att inte köpa någonting – nada, niente, inget att släpa på. Men …
På väg till skolan har jag varje dag passerat bokhandeln ”La Toletta Libreria”. Jag har stått därinne och sniffat, smugit runt och tittat flera gånger. Bokhyllor kors och tvärs, bara böcker, inget annat! Den är inte så stor, lågt i tak men med flera rum och fullt med böcker, böcker , böcker. Nästan alla i mjuka band och i sparsam, sober design – inga stora travar av tjocka inbundna tegelstenar i färgranna omslag. Tydligen finns en annan bokkultur här. Serier med klassiker, filosoferna, poeterna, men också mycket skönlitteratur, översättningar från alla språk. Se bara, känns dom igen? :
Mankell, Stig Larsson, Åsa Larson, Lisa Marklund m. fl. hela det svenska deckarundret i översättning finns.
Idag hittade jag en samling med Francesco Petrarcas resebrev. En vacker liten bok med 13 brev som han skrev till vännerna under sina resor. Naturligtvis på hans egen vackra italienska och jag öppnar och börjar försöka – och inser att det faktiskt går att läsa, jag förstår. Det var en smula omtumlande.
I området Dorsaduro finns en del små hantverksbutiker som är trevliga. I en av dem, ett litet tryckeri, gör man vackra blocktryck på papper och tyg och tillverkar skrivböcker, askar, pärmar, mappar etc, Där köpte jag ett par presenter till mamma och pappa och de här (jag kunde bara inte motstå):
Det är faktiskt riktiga små inbundna böcker!
Butiken heter ”Il Pavone Stamperia” (deras hemsida fungerar inte så bra)
- – -
Dessutom har jag idag betittat Doge-palatset och två vackra kyrkor. Det blir många stora målningar av Veronese, Tintoretti, Bellini m. fl. Mycket vackert men man blir mätt. Min hemmakyrka ”la Redentore” har en fin målning av Jesu födelse. En skäggig Josef håller barnet så ömt i sina händer och den lille pojken sträcker upp armarna mot honom medan Maria beskyddande håller upp barnets linda för att linda in honom. En ovanlig födelsebild.
